Som lokal glädjeflicka, förlåt lokalvårdare, blir man systematiskt utplacerad på diverse arbetsplatser för att generöst erbjuda sina tjänster iförd tajta gummihandskar. I dag fick jag tillämpa mina kunskaper på Arvidsjaurs äldreboende.
Klockan var 07.50, några enstaka rullatorkuskar hade avslutat sin grötstinna frukost och hittat ut till receptionen som också fungerar som en välbehövlig mötesplats. De satt tysta. Förmodligen var morgonen för ung för konversationer, och kanske också för ung för de karakteristiska hostattackerna. Kanske var det en fridfull tystnad. Eller en ödesmättad, medveten om tidens förgänglighet, värk, nödvändiga blöjor och minnesluckor.
Plötsligt bryts denna svårtolkade tystnad av Lasse Stefanz Det här är bara början, som kvinnan i receptionen satt i gång. ”Det här är bara början på något nytt”, sjunger Lasse (eller Ztefan, eller vad han nu heter denna fejk-amerikan i cowboyhatt).
Jag stannar för ett ögonblick till i min patenterade skurkäppsrörelse och observerar denna krock. Svenssonmärkt och oreflekterad dansbandsoptimism möter ålderdomens hopplöshet. Jag vet inte om det är en hälsosam kollision, men onekligen hjälpligt tragikomisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ett av dina bästa nånsin!! :-D
tack tack.. Kul också att jag verkar ha kvar någon läsare trots att jag inte bloggat ihjäl mig i sommar
kom igen anton, nu har du ju all tid i världen att blogga när du inte kan skylla på jobbet längre....trodde jag iaf? :)eller är det vin..(kvinnor?!) och sång som tar upp all denna tid måntro..
hmm.. Nja snarare ett utförligt tum-rullande och soffliggande.
Skicka en kommentar