I ransoneringens land

Jag är hemma i Sorsele. Ortens avlägsenhet gentemot civilisationen manifesteras väl på mataffären. Det känns som att i krigstid försöka komma över en anständig mängd ätbara produkter i syfte att försöka överleva så länge som möjligt i vinterkylan. Samtidigt kryper det fram en gnutta solidaritet (till och med i en libertian som jag) när man står vid kyldisken. Ska jag ta en till mjölk? Kanske kommer då någon familj att tvingas äta julgröt med vatten och salt som de enda delikata tillbehören. Jag tar bara två liter, går hem och konstaterar att mjölkens bäst före-datum är imorgon och påläggets idag. I ransoneringens land väntar man på nästa års nyhet – bananen.