Alla dessa försök till avslut. ”Ta tydligare och tuffare avslut Anton”, sa de överentusiastiska säljcoacherna medan de klappade händer och hojtade att ”det här kommer att bli världens bästa eftermiddag”. Jag var inte lika övertygad.
Jag försökte intala mig själv att jag inte var lika odräglig som alla andra. Jag tjatade aldrig på kunden, var alltid trevlig och bad ofta om ursäkt om något inte stämde. Ändå var jag i slutändan en fullfjädrad imbecill till telefonförsäljare, en vidrig jävel som ringde mitt under Allsång på Skansen, en påträngande och snabbpratande främling som föredrog monologen framför dialogen, en telefonförsedd robot som förhöll sig till ringmallen som den vore den heliga skriften.
I förlängningen var det inget annat än psykiskt nedbrytande. Som en ren självbevarelsedrift kopplade vi bort att vi verkligen pratade med riktiga människor. Vi sysselsatte oss med annat för att stå ut. Vissa läste böcker, någon handarbetade, andra spenderade eftermiddagen med kaffeautomaten. Jag brukade slöbläddra i Metro. Just denna eftermiddag, mitt i ett pass med någon bokklubb som sålde löpande-band-producerad tantsnusk, uppenbarade sig detta citat i tidningen.

Jag rev ut den, gick hem och några dagar senare sa jag upp mig.
2 kommentarer:
Jag förstår ditt lidande! Själv sa jag upp mig mitt i ett arbetspassa när jag fått nog..
Telemarketing - ett själadödande yrke utan samhällsnytta
Skicka en kommentar