En blodsugande comeback

Det var länge sedan sist. Ju längre man väntar desto större blir kraven. Låt oss spränga dessa förhoppningar om djuplodande utläggningar om Sartre och fan och hans moster, och förklara nuvarande förutsättningar. Jag sitter tämligen utpumpad, i Arvidsjaur, klockan är 02.28, jag är något över salongsberusad, jag borde förena mig med övriga familjen efter kvällens 60-årskalas, men sitter här och småfyllebloggar. Vi smet iväg, jag och Madelene, och besökte Arvidsjaurs logdans. Träffade ungefär samma gamla kompisar som vi gick gymnasiet med. Slogs med myggen och lekte fjortisar, gick samma gamla vägar som vi gick när gymnasiet trodde vi var vuxna.

Det är konstigt det här med tid. För ungefär sex år sedan bodde ”Beer Gore” i posthuset. Vi kunde gått in där, druckit vin direkt ur flaskorna och diskuterat vad man bör få röka och inte röka. Nu har han två barn, jobbar på Beijers, sågar bräder och är mer normal är de flesta av oss ständiga wannabieflummare kommer att bli. Vi som fortfarande går på samma gator och tror oss vara 18.

(Paus i 18 minuter)

Sådär, nu har jag kokat pilsnerkorv och serverat de sista tappra. Det slog mig att jag alltid varit en analyserande människa, en sådan som dragit sig tillbaka och observerat, dragit slutsatser, och vid berusningens tider klivit utanför sig själv och vid toaletten sagt ”jaså, nu står du här igen din sorliga urinspridande fan och tror sig vara mycket smartare än alla andra”. Det är jag inte.

Nu är det dags att plugga in myggspiran och sova. God natt. Vi kommer ses oftare i sommar.