Jag såg Henrik Schyfferts föreställning The 90's – ett försvarstal på SVT Play för ett tag sedan. En synnerligen intressant monolog om sånt man minns, och sånt jag tyvärr var för liten för att minnas. För mig är 90-talet inget annat än musik. Z-TV gjorde beundransvärda skräpproduktioner, MTV var fortfarande en musikkanal och parabolen gjorde att jag kunde se playback-klassikern Top of the Pops på BBC Prime.
Säga vad man vill, men 90-talet hade identitet, och sina genrer. Eurodiscon med Corona, Mr. President, 2 Unlimited , Culture Beat, Snap och många fler. Den svenska indie-scenen anförda av Wannadies, Popsicle, This Perfect Day, Kent, Bear Quartet, Easy, Eggstone, Brainpool, bob hund och Broder Daniel. Vi hade amerikanska lo-fi-slackers som Pavement och Guided by Voices, brittiska shoegazers som My Bloody Valentine och Slowdive, flanellprydda grungeare som Nirvana och Pearl Jam, och framför allt det anglosaxiska fenomenet britpop med Blur, Oasis, Suede, Pulp och Supergrass i frontlinjen. Och säkert många, många fler.
Vad har då 2000-talet att kontra med i denna jämförelse? Idol-Ola, E.M.D. och dansbandskampen? Jag har en känsla av att ”nya” musikgenrer och intressanta vågor av subkulturer inte går hand i hand med 2000-talet. Eller så har mina nostalgiska skygglappar hindrat mig från att öppna ögonen och verkligen se allt som händer.
Jag vädjar nu till alla (18?) läsare av denna smörja. Har jag missat något? Är detta den bistra verkligheten? Har 2000-talet något att erbjuda i musikväg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Alltid svårt att utvärdera en pågående epok - det kommer sen!
Visst kan det vara så. Men samtidigt var grunge grunge redan 1991, och britpop var britpop redan 1994.
Vi har väl haft garagerockens renässans med The Strokes "Is this it" 2001 och The Hives framgångar, en rad "The ..."-band där det skulle vara lite retrorockigt med skinnjacka sådär... Gangsterrappen har ju dessutom firat triumfer; seriefiguren 50 cent tog våldsromantiken till nya höjder med Get rich or die trying 2003 och där har ex. The Game också varit framträdande (frågan är dock om detta var så nyskapande; snarare var det väl kanske att driva hiphopens kvinnoförakt och förhärligande av vapen och våld och droger till sin spets... men det gjorde man ju iofs på 90-talet också: "Bitch get on yo knees and give me head like it's -94" som The Game diktar)... Vad mer kan man tänka sig... Den elektroniska popmusiken á la The Knife och den "nya" Robyn; 'Heartbeats' och Andreas Kleerup? Fast nu tänker jag inte nog globalt känner jag
Ah.. Garagerockens revival hade jag ju glömt.
Electronican var jag också inne på, och det finns väl internationella exempel som Postal Service.
Det där med hiphopen stämmer förmodligen! Bara det att jag medvetet blundat för den.
Skulle gärna ge dig en kommentar i frågan men för att vara helt ärlig har jag nästan slutat lyssna på musik under 2000-talet så det mesta jag har är 90-tal. :-)
Finns ju rätt mkt bra svenskt såsom Johnossi, Mando Diao, Emil Jensen, Markus Krunegård, Hello Saferide, Timo osv. Om man gillar sånt :)
Absolut! Det görs mycket bra musik. Men däremot verkar det inte finnas någon speciell genre för dessa. Även om man kom undan med vad som helst på 90-talet och musiken ibland var väldigt lekfull så fanns där alltför oftast en allvarlig och stolt knytnäve. (Noel Gallagher sa att han hoppades att Damon Albarn fick aids och dog. Popsicle önskade livet ur Arvingarna i sitt tacktal på grammisgalan.) Möjligen inget att eftersträva kanske... men ändå.
Skicka en kommentar