10 liter Portello och 3 liter bröstmjölk

Det slog mig att jag inte berättat om mitt senaste korståg i vingården. Innan julledigheten beslutade jag mig, trots allt, för att buteljera det förfärliga ingefärsvinet. Någonstans inom mig finns en alltför stor tilltro till lagringen, men att den skulle förvandla kräkmedel (eller om ni så vill, själva essensen för spya) till välsmakande och ljuvligt vin är främmande även för mig. Måste dock medge att färgen blev mycket tilltalande. Jag har ju alltid gillat Portello, även om min tänder sedan länge sagt upp bekantskapen med sådana sockersöta och frätande företeelser.

Apropå socker så eftersötade jag vinet till +6 grader på oechslevikten. Det kunde ju inte bli värre tänkte jag. Men det blev det.

Mitt egenkomponerade och experimentella saftvin blev desto mer lyckat, dock kunde lukten och färgen lämna mer att önska. (Fis och T-röd är väl inte den mest lyckade kombinationen.) Smaken visade sig erbjuda en salig pamflett av sött och surt på samma gång. Egil menade att skapelsen var förträfflig till att supa spädbarn under barnstolen. Visst, med en sockerhalt på +21 oechslegrader och endast 6 % alkohol blev det en oväntat lättdrucken historia. Denna pubertala och genusöverskridande dryck fick även äran att inviga min nyinförskaffade kapsylapparat, därav det lilla och behändiga flaskformatet.

Jag tar nu ny sats inför ett nytt och jäsrikt år i min beryktade vingård.

Lågkonjunktur i vingården

Precis som i världsekonomin är det tuffa tider även i min småskaliga vinfabrik. I förrgår tappade jag om ingefärsvinet och saftvinet för att bli av med den onda bottensatsen. När jag öppnade locket till ingefärsvinet möttes jag av ett ammoniakluktande knytnävsslag, och jag förstod redan då att jag skapat ett monster. När smaklökarna sedermera vågade sig fram till skapelsen var första intrycket klart godkänt. Men efter några sekunder knackade eftersmaken på dörren. Den spred en märklig arom med inslag av smör, olja, nötter och trä. Vinet var bland de konstigaste och mest svåridentifierade som någonsin simmat runt i min gom. Förmodligen kommer jag hädanefter att få ha mina flaskor i fred.

Det var i alla fall mycket upplyftande att Johannes verkade tycka att vinet var gott:

Saftvin – tranbär och lite annan jörpa (nästan fem liter)

Eftersom jag hade kvar lite jäst från ingefärsvinet begav jag mig till affären för att inhandla lite trevligt jäsmaterial. Efter ingående studier av innehållsförteckningar föll valet på en tranbärssaft fri från konserveringsmedel och några slumpmässigt valda lättdrycker.

- Brunneby tranbärssaft, 5 dl
- Jokk bärdryck, lingon 2,5 dl
- Kiviks lättdryck, hallon & persika, 2 dl
- Kiviks lättdryck, blåbär & lime, 2 dl
- Willys lättdryck, kaktus & lime 2 dl (Hade inte tänkt ta med den här, men i kreativitetens rus hällde den i sig själv.)
- 100 g socker
- Jäst (med jästnärsalt)

Denna gång blev det ett enkelt tillvägagångssätt: Steriliserade all utrustning (som man alltid ska göra), hällde i alla ”safter” och det upplösta sockret. Fyllde sedan på med vatten nästan upp till femliterssträcket och när temperaturen på saften var ca 21 grader strödde jag i jästen. Detta gav ett oechslevärde på 58, vilket kommer att ge en aptitlig och pubertal alkosaft på ungefär 7 %.

Lyckat vinmakeri och väl godkänd tenta firar jag med 300 gram cream cheese-chips och ett avsnitt Generation Kill. Inget går upp emot ett lätt illamående efter en djupknaprande chipsfrossa (två veckor sen sist). Nu jävlar!